Så många av er har skrivit och undrat hur det gått efter missfallet och hur själva missfallet gick till.. Vad det var som hände, osv osv.. Istället för att förklara allt detta för var och en av er på tu man hand, så väljer jag att skriva ner hela min berättelse här så att den som vill kan läsa den och förstå vad som hände........
Så.. Här kommer den:
**************************************************************
Tvillingarna förlorade vi på ett väldigt tragiskt sätt... Det började som så att vi inte ens visste om att vi väntade tvillingar, utan vi trodde att det endast var ETT barn därinne.
En dag fick jag blödningar.. Åkte upp på Akutgyn på Sahlgrenska där dom konstaterade att vår bebis hade dött... Vi fick gå hem & den närmaste tiden efter detta så följde dom upp mig & jag hade en hel massa återbesök där... Varje gång så kom jag dock till en helt ny läkare... Som gjorde VUL på mig, men gemensamt för alla dessa läkare är att ingen av dom tog sig ordentligt med tid för att titta ordentligt i magen...
Detta trots att jag vid ett av dessa tillfällen helt chockerande sa till dom att titta efter så det inte var två bebisar därinne... Varför jag sa detta det kan inte ens jag förklara... Det bara kom... Hoppade ur munnen på mig...
Till svar fick jag då utan undersökning:
"Nej något sådant tror vi inte att det skall vara tal om i det här fallet", och sen skickade dom hem oss med otroligt kraftiga värktabletter mot förlossningssmärtorna som skulle komma! Dom var dock väldigt noga med att flera gånger dubbelkolla så vi verkligen fått med oss dessa tabletter hem....
Dom VUL (vaginalt ultraljud) som dom gjorde på mig var under all kritik!!!! Hela processen kanske tog 1 minut.....MAX.....Aldrig längre.....! :-(
Det var liksom, in, veva runt, titta pyttelite här, titta pyttelite där, och ut med staven igen..
Dagarna gick och så kom den där dagen då bebisen stöttes ur kroppen..... Det var för övrigt hemskt att behöva gå igenom det på helt egen hand hemma..... (dom gör ju inte skrapningar längre vid missfall).
Därefter så blödde jag en hel del i många fler dagar än vad en normal menstruation (5 dgr) för mig brukar vara... Denna gången blödde jag i 11 dagar i sträck.....
Sen gick tiden & man mådde skit och satt hemma och försökte förstå vad det var som hade hänt och som nog alla gör, försökte förstå varför det hände "just mig".... osv osv.....
Rätt vad det var så hade det gått en månad........
Då börjar jag störtblöda igen...... *hmm* Tänkte inte mer på det.. Trodde det var en vanlig menstruation, men..... Då den hade varat i 12 dagar... Då kommer det en till bebis då jag sitter på toaletten.... Denna gången en MYCKET STÖRRE BEBIS...
Den första bebisen var ungefär 1½ cm bara....
Den var en s.k. "missed abortion" eller som dom
kallas på svenska "uteblivet missfall"....
Men bebisen som kom denna gången var 5 cm stor...
Alltså har den levt längre... Jag är helt övertygad om att denna bebisen dog i min mage, långt efter den första bebisen stöttes ut... Jag är också helt övertygad om att denna bebisen dog av dom OTROLIGT STARKA värktabletterna som läkarna på Sahlgrenska gav mig mot förlossningssmärtorna som kom med den första bebisen en månad tidigare.....
Alla som vet hur detta har gått till tycker att jag ska anmäla läkarna för tjänstefel... För att dom troligen hade ihjäl min bebis med dessa värktabletter... Men.. Jag vill inte det och jag orkar inte det.... Därför att jag dels känner att jag inte orkade det då, för att allt var så jävla jobbigt som det var, plus att det inte skulle hjälpa mig att få tillbaks mina älskade bebisar....
Så... Vad gott skulle det föra med sig, tänkte jag....
Så tänkte jag då och så tänker jag ännu.....
"Tiden läker nästan alla sår,
men ärren får man leva med för alltid........"
Nu hoppas vi bara att det går bättre med denna graviditet... Nu på Torsdag är det dax för inskrivning på MVC samt att göra ett första VUL i denna graviditet, för att se hur det ser ut.. Tack & lov så har vi vääärldens bästa Mödravårdscentral här där jag bor.. Så det känns otroligt lättande i denna situationen, för annars vet jag inte hur jag skulle klara av denna graviditeten..... :-) Men det bådar gott & än så länge mår vi jättebra, både jag & magen.... :-)
Idag är vi i vecka 7... (6+2 idag)....
HÅLL ALLA ERA TUMMAR FÖR OSS..! :-)
Mvh
Phernilla
Mamma till Benjamin (980209)
Tvillingarna i himlen (041112 samt 041217)
"Bullen i ugnen" (bf 051007)
